Engelskt rajgräs

Engelskt rajgräs (Lólium perénne L.) finns i två olika former, dels det gamla rajgräset av valltyp, dels nyare sorter av gräsmattetyp. Rajgräs etablerar sig snabbt och konkurrerar väl mot ogräs. Den snabba tillväxten medför dock att det måste klippas ofta. Tyvärr är rajgräsen inte tillräckligt vinterhärdiga, särskilt i nordliga lägen. Vanligt rajgräs kan ge gräsmattan ett småtuvigt utseende. Bladen är breda, ibland något svårklippta. De nyare sorterna av rajgräs har förädlats fram för gräsmatteändamål har smalare blad, bildar flera skott och har ett tätare växtsätt än de äldre typerna. Därför är det sannolikt att dessa nya rajgrästyper kommer att användas alltmer i fortsättningen. Ännu så länge är de inte tillräckligt vinterhärdiga för nordliga lägen. Rajgräset bör inte klippas för lågt, helst ej under 3 cm. Då har rajgräset en utmärkt slitstyrka och kan användas som komplement i slitytor.

Engelskt rajgräs har något glansiga blad, med mörkgrönt något tuvat gräs med upprätt, bladrikt strå. Bladen är 2-6 mm beroende på sorten. Det fleråriga engelska rajgräset etablerar sig mycket snabbt, omkring 10 dagar, och är den art som har bäst slitstyrka och tramptålighet. I och med den snabba uppväxten av gräset bidrar det till att skydda de finare gräsarterna i fröblandningen och hjälper till att undertrycka ogräs. Gräsets nackdel är en viss känslighet mot sjukdomen snömögel och det har också en dålig köldhärdighet. Det används på tees, fairways och i ruffar. Klipphöjden är som lägst 12-15 mm. Vanligtvis blandas engelskt rajgräs med ängsgröe.

Utbredning
Engelskt rajgräs är vanligt i södra och mellersta Sverige från Skåne till Gästrikland, men förekommer också sparsamt, och oftast tillfälligt, längre norrut till Torne Lappmark. Den växer på kulturmarker, till exempel i vägkanter, gräsvallar och på gårdsplaner.